Skåne försvenskas

Danmark förlorade Skåne som försvenskades

För drygt 350 år sedan blev Skåne en bit av Sverige. Vid freden i Roskilde 1658 fick Danmark avträda bl.a. Bohuslän, Blekinge och Skåne samt Halland som varit i pant. Därmed upphörde gränsen mellan Skåne och Halland som riksgräns.

Vid ett tidigare tillfälle i historien har Skåne tillhört Sverige under kort tid. För både Sverige och Danmark var krigen länderna emellan oerhört kostsamma. Någon gång i slutet av 1200-talet var den dåvarande danske kungen i stort behov av pengar. För att kunna finansiera de otaliga krigen lånade han en stor summa pengar av greve Johan av Holstein. Som säkerhet för lånet satte kungen Skåne som pant. 

När det var dags att lösa lånet hade kungen och Danmark inte de tillgångar som krävdes. Skåne kom därför att lyda under greve Johan av Holstein.   

Strax efter Håtunaleken 1306, köpte den då 16-årige Magnus Erikson – Birger Jarls son – Skåne av greve Johan för 34 000 lödigt silver. Men det visade sig vara bortkastade pengar.

1360 går Valdemar Atterdag in i Sverige och återerövrar Skåne, Blekinge och Halland för 300 år framåt. Sommaren därpå erövrar han Öland och med tiden faller även Gottland och Visby brandskattas.

Så fortsätte de många och blodiga krigen mellan de båda antagonisterna. Det sägs att det förekommit krig i 150 år mellan Sverige och Danmark.

Vi förflyttar oss fram till kriget 1643 – 1645 och den därpå följande freden i Brömsebro. 

Hösten 1643 befann sig den svenska hären under befäl av fältmarskalk Torstensson i Tyskland. Genom en hemlig depesch från Stockholm får Torstensson order om att marschera norrut och anfalla Danmark från två håll. En avdelning skall anfalla Skåne och huvudstyrkan under befäl av Torstensson Jylland.

 Vid denna tid behärskade Sverige Östersjön men Danmark kontrollerade samtliga utfarter sjövägen. Detta var ett stort och synnerligen kostsamt problem för Sverige, fri lejd genom sundet var en nödvändighet. Kriget kom även att gälla vem som skulle vara det ledande landet, Sverige eller Danmark. 

 Sverige anföll Danmark i december 1644. Anfallet överraskade danskarna men kung Kristian IV var svår att slå. För svenskarna det gick inte riktigt som det var tänkt men efter det att en holländsk flotteskader kommit svenskarna till hjälp kunde danskarna besegras. 

 1645 fördes fredsförhandlingar i Brömsebro som ligger vid gränsen mellan Småland och Blekinge inte långt från Kalmarsund. Gränsen följde ån och utgjorde då riksgräns mellan Sverige och Danmark.

 Det var inte första gången som fredsförhandlingar fördes i Brömsbro. Gustav Vasa och den danske kungen Kristian III undertecknade där en uppgörelse den 15 september 1541. 

 1645 var Sveriges regent drottning Kristina (dotter till Gustav II Adolf och Maria Eleonora). Fredsförhandlingarna kom att ledas av Axel Oxenstierna. I februari 1645 anlände de båda förhandlingsgrupperna. Danskarna slog läger söder om ån och svenskarna norr om. På en holme i ån fanns medlarna. En fransk ambassadör var utsedd som förhandlingschef. Inte gick det undan. Det tog fem månader innan parterna överhuvudtaget kunde möta medlarna. 

 Under tiden levde man synnerligen gott. Qxenstierna hade installerat sig i prästgården och anordnade stora och kostsamma gästabud. Man åt och drack i stora mängder. Från Stockholm rullade mat- och dryckesvagnarna i en strid ström. Törsten var stor. Det gick åt 7045 liter vin av olika slag för att släcka den svenska törsten i Brömsbro. 

 Den 13 aug kunde avtalet undertecknas. Danmark hade lidit ett sort nederlag och fick göra stora uppoffringar. Sverige fick Ösel och Gotland samt landskapen Härjedalen och Jämtland samt Halland som pant under 20 år. Freden innebar att Danmarks maktställning bröts. Den s.k. Öresundstullen slopades, för Sverige var detta en synnerligen viktig fråga. Även gränsfrågan skulle lösas, vilket innebar att riksgränsen kom att följa gränsen mellan Skåne och Halland.

Som tack för hjälpen utnämndes Axel Oxenstierna till greve över en stor del av Kalmar län, han erhåll en synnerligen väl tilltagen lön och till hans redan stora innehav av förlänade gårdar fick han ytterligare ett drygt 20-tal, därmed blev han ägare till ett 60-tal större gårdar som han erhållit av staten för goda insatser.

Gränsen mellan Skåne och Halland. Riksgräns 1645 – 1658. 
I fredsfördraget år 1645 mellan Sverige och Danmark ”blef förafskjedat och belefat att, på det att missförstånd och tvister desse loflige Konunga Riken emellan desto beqvämare må förekommas och afvärjas, så skulle visse fullmäktige på både sidor förordnas, som besiktiga, åhtskillja och justera alla Gräntzor, Råmärken och Trätor emellan de afträdde och näst belägne behåldne Landen”. 

Den 23 febr 1646 samlades från båda sidor ett antal män vid Storesjö, där Smålands, Hallands och Skånes gränser möts. ”Sedan vi hvars annans fullmakt hade öfersatt och förväxlat, då hafve vi strax i Herrans namn begynt rida och besigtiga Gräntzen emellan ofta bemälta Halland och Skåne och oss om desse Skääl och Råmärken förenat och förlikt, så at Gräntzen sålunda skall gå, hvilke ock af begge theras Majit:r Majit:r deras Successorer, Råd och Befallningsmän, tjenare och undersåtar härefter, så länge Halland är under Sverige och intill dess det ordentligen efter Pacternes innehåld kan Restitutet blifva; oryggligen hållas skall såsom följer”. 

I ett mycket detaljrikt och byråkratiskt protokoll framgår gränsdragningen norrut till havet vid gränsstenen Röeskall. 

För Båstads del är följande av intresse. – ”till Lyefors, sedan forsen neder åht till Wåregårds mark, ifrån Wåregårds mark till Ladugårdshögarne, ifrån Ladugårdshögarne till Räfvehögarne, ifrån Räfvehögarne neder åht Stensliiden till Örebäck vid Gropens qvarn i Tjufvevadet och följer så bäcken och gropen uti Örebäcks Öes och sedan uti Saltsjön.” 

På ett sätt kom riksgränsen att utgöra problem för Båstad. De stora skogsområdena på den halländska sidan blev inte tillgängliga för utskeppning från Båstad.

Kriget som gjorde Skåne svenskt.
Kung Karl X Gustavs märkliga marsch över isarna 1658 blev inledningen till Skånes försvenskning.

Karl Gustav var son till Gustav II Adolfs fem år äldre syster Katarina och pfalzgreven, hertigen i Bayern, greve av Zweibrücken-Kleeburg Johan Kasmir. Karl Gustav var av den anledningen inte någon svensk tronarvinge. 

Kristina, en regerande drottning
Kristina, Gustaf II Adolfs och Maria Eleonoras dotter, föddes den 7 dec 1626. En pojke var väntad och alla tecken tydde på en pojke. Ingen vågade tala om för kungen att det blev en flicka. Kungens halvsyster Katarina tog modet och talde om för kungen att det blev en dotter. Kungen mottog beskedet utan något utbrott utan skrattade och sa: ”hon blir slug med tiden, ty hon lurade oss alla”.

Gustav II Adolf avled den 6 nov 1632. Någon naturlig tronföljare fanns inte. Kungens enda barn, inom äktenskapet vill säga, (han hade många barn med alla sina frillor) var bara sex år. Landet regerades av en förmyndarregering ledd av Axel Oxenstierna.

Sju år gammal utropades Kristina som drottning, men inte utan problem. Detta gick emot den högre och förnäma adeln som framförde stora protester. 

På Gustav Adolfs order uppfostrades Kristina som om hon vore en man och därmed prins. Hon lärde sig rida och fäkta, jaga och skjuta och dessutom fick hon en gedigen utbildning.

När Kristina fyllde18 år den 7 dec 1644 blev hon myndig och därmed regerande drottning. Hon kröntes den 20 okt. 1650 i Stockholm. Kristina var då hemligt förlovad med sin kusin Karl Gustav som var fyra år äldre. Han blev sedermera kung Karl X Gustav. 

Under Kristinas regeringstid försämrades landets ekonomi påtagligt. Hennes hov växte och tog en allt större del av landets tillgångar. Under Gustav Adolfs regeringstid gick c:a 3 % av utgifterna till hovet. Kristina ökade detta till en fjärdedel som påverkade landet synnerligen negativt. Hon körde helt enkelt ekonomin i botten genom sitt storslagna och kostsamma hov. Folket protesterade men utan resultat. Hovfolket och adeln ville givetvis inte få någon förändring. 

1650 var ett svårt nödår. Folket svalt och stora tiggarskaror drog utmed vägar och gator. Trots nödåret kröntes Kristina den 20 okt 1650 under mycket påkostade former. Drottningens kröningsvagn kostade 60 000 riksdaler och drogs av sex vita hästar försedda med silverskor. 1 500 hästar deltog i kortegen. Det var ingen hejd på slöseriet. I flera veckor pågick firandet med mat och vin i överflöd. Utanför denna krets svalt folket.

Hon utsåg ett antal gunstlingar som tilldelades titlar och enorma landegendomar. De fick råd att bygga slott och herresäten. Dessa gunstlingar blev med tiden enormt förmögna på landets bekostnad och kunde lägga under sig allt mer och fick stor makt. 63 % av landets odlade mark tillhörde adeln, det vill säga söder om Dalälven, ”ty norr om Dalälven trivs inte kräftor och adelsmän”. Adeln var dessutom skattebefriad. Bönderna stod för skattebördan som var oerhört stor och betungande.

Stockholm förändrades på Katarinas tid. Hon lät riva och anlägga nya breda raka gator. Hennes förmyndarregering fick en gata uppkallad efter sig – Regeringsgatan och för egen del valde hon namnet Drottninggatan. 

Gustav II Adolf krigade och dog för den luterska läran i Tyskland. Att under denna tid vara katolik var olagligt och belagt med dödsstraff. Stockholm var protestantismens säte. Med tanke på detta och hennes fars bakgrund, var det märkligt att Katarinas religiösa värderingar sammanföll med katolicismen. Katarina blev katolik i all hemlighet. 

När Kristina var 25 år hade hon tröttnat på att vara drottning. Hennes dyrbara hov blev allt för kostsamt. Landets dåliga ekonomi tillät henne inte att leva det liv hon var van vid.  Den 7 augusti 1651 informerade hon riksrådet att hon tänkte abdikera,. Det var ett chockartat besked och förvåningen var total. I slutet av 1653 var allt klart för drottningens abdikation. 

Tronföljaren hade Kristina utsett, nämligen hennes gamla kärlek Karl Gustav. 

1654 i februari meddelar Kristina än en gång riksråden i Uppsala att hon vidhåller sin abdikation. Den 6 juni samma år sker den gripande abdikationen. Ingen visste om drottningens inre tankar att hon skulle konvertera till den katolska läran. 

Tillsamman med sitt sällskap begav hon sig till Kalmar. Tolv skepp väntade i Kalmar för att föra drottningen, hennes sällskap och enormt stora bagage till Pommern. Alla sina stora ägodelar i form av konst och andra värdefulla föremål tog hon med sig. Förmodligen kunde ägandeförhållandet ifrågasättas. 

Halvvägs till Kalmar bestämde Kristina sig för att ta landvägen istället. Hennes otaliga vagnar och stora resesällskap fortsatte mot Kalmar. Tillsamman med ett mindre resesällskap red Kristina till Halmstad där man vilade i några dagar.

Hon klippte sitt långa hår och klädde sig i manskläder inför sin resa genom Skåne och Danmark. Från Halmstad fortsatte sällskapet söderut och passerade med all sannolikhet Stensån via Tjuvavadet, fortsatte genom Båstad och Luntertun. 

Den stora vägen mellan Danmark och Sverige passerade Hov och Boarp genom Båstad och området som blev Malen och skogen och passerade Stensån vid Tjuvavadet (som ligger intill hundängen). Denna väg ansågs vara säkrare än vägen över Hallandsås där ofta rövarband slog till och plundrade vägfararna. 

Karl X Gustav
Karl Gustav föddes den 8 november 1622 på Nyköpingshus. Den svenska adeln såg ett hot i Karl Gustav. Som barn var han stillsam och mycket modersbunden. Han kom att få en synnerligen gedigen uppfostran och utbildning. Bl.a. studerade han i Paris och fick lära sig vet och etikett, bergs- och jordbruk, domstolsväsendet, vetenskap, fästningar och hamar o.s.v. Dessutom träffade han många betydelsefulla och för honom viktiga personer. 

Hans största och svåraste problem var att han inte hade någon position. Det var ju inget yrke att vara kusin med landets regent och någon befattning fick han inte. Inställningen var att Karl Gustav skulle stoppas. Utan att ha något att göra drogs han in i svårmod och anslöt sig till sysslolösa likställda. Som tröst blev det blev många och stora fester med mängder av mat där öl och vin flödade. 

Änkedrottningen ansåg att han var ”en storpratande påflugen slyngel”.  Emellertid var han mycket populär bland sina jämnåriga och hade lätt för att umgås med folk. Att fortsätta med att äta och dricka var ingen god lösning på problemet.

När han var 19 år fick han med stöd av sin kusin tillstånd att som frivillig ge sig ut i kriget mot Tyskland där han anslöts sig till fältmarskalk Torstensson. Han deltog i slaget vid Breitenfeld och utmärkte sig som en god krigare. 21 år gammal blev han utnämnd till överste för ett kavalleriregemente. Under Torstenssons befäl genomgick Karl Gustav en omvandling. Karl blev en riktig karl.

Karl Gustav var, som nämnts, hemligt förlovad med Kristina. När hon blev myndig begav sig Karl Gustav till Sverige för att fria. Nu hade han meriterat sig på slagfälten och ansåg sig vara mogen för äktenskap. Men så blev det inte, det blev kalla handen. Kristina hade ändrat sig, nu ville hon inte ha med män att göra. Något kungligt bröllop blev det således inte. Som plåster på såret erhåll Karl Gustav frikostiga gåvor. Han fick Eskilstuna stad med län och dessutom hela Öland

Trots frikostiga gåvor tog Karl Gustav avslaget hårt och började ett intensivt nöjesliv med följande skörlevnad. Han lär ha fått fyra söner, inte på något sätt ovanligt. Det sägs att antalet döttrar har man tappat räkningen på. Följdriktigt fick sönerna namnet Karlsson.

Men det blev ett slut på utelivet för 1648 utnämndes han till generalissimus för den svenska armén i Tyskland och erhöll en synnerligen hög lön. 

Vid de följande riksdagarna lyckades Kristina utse sin kusin som tronföljare. Vid hennes kröning 1650 utsågs Karl Gustav som tronföljare och blev hertig över Stegeborgs län (östra Götaland). 

Hans problem var att Kristina kunde gifta sig och skaffa en tronarvinge, därmed skulle Karl Gustav gå miste om kungakronan. Håglösheten tog över och han blev deprimerad. Han tog sex av sina närmsta vänner med sig till Öland och där började ett otroligt festande. Varje dag serverades två måltider bestående av totalt 48 rätter och detta sköljdes ner med en daglig ranson på 3 lite öl och lika mycket vin. Den festande tronarvingen blev allt tjockare och rundare. 

Detta vilda frosseri kunde bara sluta på ett sätt om inget hade hänt. Han fick ett besked som förändrade hans liv. Kristina hade för avsikt att abdikera. Ingen tid att förlora och han begav sig skyndsamt till huvudstaden.

Den 6 juni 1654 utnämndes Karl Gustav till kung – Karl X Gustav i samband med Kristina abdikation. 

Nya tider trädde in. Det blev slut på drottning Kristinas enorma slöseri. Karl Gustav höll hårt i plånboken och genomförde stora nedskärningar och förändringar. Han införde ekonomiska nymodigheter, bl.a. öppnades ett bankväsende. 

Innan han blev kung hade han inlett diskussioner med olika hov om en blivande drottning. Tronföljden måste säkras. Att han kunde producera barn hade han visat ett otal gånger men nu var tiden inne att få en tronarvinge. 1654 gifte han sig med Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp 18 år gammal. 

Karl Gustav var krigare och härledare och satt inte sysslolös på slottet. Det var viktigt att kriga. En armé under fredstig var synnerligen kostsam. En armé i krig var självförsörjande genom plundringar.  

Snarast efter sitt trontillfälle förberedde han ett nytt krig. Den 9 juli 1655 lämnade han sin havande 19 åriga drottning och seglade ut från Dalarö. Vintern 1655 anföll han Polen. Kriget blev en stor framgång för Karl X Gustav och han kunde dessutom glädjas över budskapet att han fått en son. Tronföljden var tryggad, den 24 november 1655 föddes Karl, blivande kung Karl XI. 

Kriget mot Polen visade sig vara meningslöst. Karl X Gustav hade lagt större delen av Polen under sig men inte fått folkets stöd. Motståndet ökade påtagligt och lokala styrkor växte upp. Det gick allt sämre för den svenska hären och kungen ville dra sig undan. Så kom räddningen. Den 5 juni 1657 förklarade Danmark Sverige krig. Kungen kunde därmed dra sig ut ur Polen med hedern i behåll.

De svenska styrkorna som marscherade mot Danmark var i ett uruselt skick. Utanför Hamburg slog man läger för att vila och få nya kläder. Armén fick förstärkning och bestod av 17 000 man. Nu var kungen beredd att rycka in i Danmark via Jylland. 

Marschen in i Jylland kunde ske utan något större motstånd. I oktober 1657 erövrades slottet Fredriksodde där man slog vinterläger. Danskarna var övertygade om att där kommer svenskarna får stanna länge. Men så slog vintern till, och det ordentligt. Redan i december började isen att lägga sig. Kunde möjligtvis isen slå en bro över till Själland? 

Kungen tog ett djärvt och avgörande beslut, hans armé skulle angripa danskarna från väster över öarna. Den 28 januari 1658 bedömdes det att isarna skulle hålla. I soluppgången den 30 januari satte sig den svenska armén i rörelse ut över isen. Det knakade, brakade och sviktade och man vandrade i vattnet som gick upp över isen. Så marscherade svenska armén via de danska öarna Fyn, Langeland och Lolland.  

Kungen brukade säga att ”Man må hasardera allt”. Sitt eget liv och den stora svenska truppen riskerade han. Vad hade hänt om isarna inte hållit? Det är ingen som vet, men Skåne hade inte blivit svenskt 1658.

Den 11 februari går svenskarna i land vid Vordingborg på Själland. Fyra dagar senare, den 15:e, stod svenskarna strax utanför Köpenhamn. Den danske kungen ville förhandla. De svenska kraven var oerhört stora. Man krävde Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän, Saltholmen och Mön. Man ville även ha Norge som pant 30 år. Ett krav var att de tre kronorna som då fanns i det danska riksvapnet för alltid skulle tas bort, en fråga som under många år stötts och blöts.

Karl X Gustavs krav var allt för omfattande. Utländska medlare anlitades och den 26 febr 1658 kunde fredstraktatet undertecknas i Roskilde. Skåne, Halland som varit i pant under 20 år från freden 1645, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län tillföll Sverige. Freden skulle hållas enligt det undertecknade fredstraktatet.  Men inte!

Kungen var inte nöjd. Han ville ha mer och det man inte får tar man. Hans dröm var ett Storsverige där både Danmark och Norge ingick. Eftersom Danmark vägrade följa Karl Gustavs planer återstod bara ett nytt krig. 

Den 8 augusti 1658 landsteg den svenska hären i Korsör och strax därefter stod de svenska styrkorna åter utanför Köpenhamns murar. Köpenhamn lades under en kraftig svensk beskjutning men det hjälpte inte. Köpenhamnarna försvarade sig tappert och fick hjälp av en holländsk flottstyrka. Från söder kom en blandad krigsstyrka på 30.000 man till danskarnas hjälp. Efter ett misslyckat stormförsök vintern 1659 att inta Köpenhamn, fick den svenska hären dra sig tillbaks och det gick allt sämre för Sverige. 

På julafton 1659 kom Karl Gustav till Göteborg sliten och sjuk. Sverige låg i krig med Danmark, Holland, Ryssland, Polen och Brandenburg. Kungens plågor tilltog och han blev allt sämre. Drottningen och sonen Karl hade rest ner till Göteborg för att vara tillsamman med make och far. 37 år gammal avled Karl X Gustav i svåra plågor den 13 febr. 1660.

Karl XI
Efter Karl X Gustavs död hade Danmark återhämtat sig snabbt efter det senaste kriget och krigsmakten hade återfått sin slagkraft. Sverige däremot led av stora skulder. När Karl Gustav dog var den svenske tronarvingen drygt 4 år och blev utnämnd till kung – Karl XI, även han en krigarkung.  

Fram till dess Karl XI blev myndig styrdes landet i 12 år av en handlingsförlamad högadlig förmyndarregering som misskötte landets förvaltning, finanser och krigsmakt.  De svenska provinserna i Tyskland kostade mycket pengar för landet, skattebördan var stor och bönderna var missnöjda.

1674 drogs Sverige in i ett nytt krig. 1675 angrep den danske kungen Kristian V de svenska provinserna i Nordtyskland.

Kriget förflyttades med tiden till Sverige genom att danska trupper landsteg vid Råå. Helsingborg intogs och danskarna fick ett betydande brofäste. De lyckades inta större delen av Skåne och man skickade trupper mot Halland. Den unge svenske kungen Karl XI ledde försvaret av Halland och gav order om att Lagaholms slott skulle rivas.

Krigsfronterna vandrade fram och tillbaks. Striderna var otroligt hårda och förorsakade stora förluster på båda sidor. Det osedvanliga hårda och blodiga slaget vid Lund den 4 dec 1676 gav svenskarna segern. Efterhand återtogs Skåne. 

Skåne försvenskades.
Att få skåningarna, som varit danskar under hela sitt liv, bli svenskar blev en mycket svår uppgift. Vid freden i Roskilde stadgades att Danmark skulle överlämna jordeböckerna till Sverige för de avträdda provinserna, men så gjordes inte. En jorddrevning genomfördes och ett skattesystem infördes. För att ange gårdarnas storlek införde beteckningen mantal och skatt erlades enligt detta nya system. Även adeln ålades att betala skatt. Givetvis kom den skånska adeln att kraftigt motsätta sig detta eftersom de varit skattebefriade under den danska tiden. 

Som den förste svenske generalguvernören över Halland, Skåne och Blekinge utsågs generalen Gustaf Otto Stenbäck.  Han skulle se till att de nya provinserna försvenskas. Detta var ett mycket svårt uppdrag men som genomfördes oerhört brutalt.

Det största problemet var att få de danska skåningarna att prata ett annat språk – svenska. Detta borde vara ett problem under lång sikt, men så ansåg inte den svenske kungen. Karl XI skrev till biskoparna i Göteborg och Lund om nödvändigheten att få skåningarna att prata svenska fortast möjligt. Bl.a. skriver han; ”likheten måtte bliva introducerade, varigenom provinsens invånare måtte vinnas till de svenske ifrån de danskes seder och skick och således komma att förlora hågen till Danmark, vilken eljest otvivelaktigt hos dem förblivande varder”. 

Kyrkan tog parti för Danmark men predikan måste hållas på svenska med stora språkförbistringar. För prästerna var det bara att lyda men hjärtat fanns på den danska sidan. För att få svenskvänliga präster tillsattes präster från de norra länen. Till slut blev det förbjudet att undervisa i det danska språket.

Snapphanar
Motståndet att bli svenskar var stort. De skånska bönderna anslöt sig till de danska trupperna, även de s.k. friskyttegrupperna, som allmänt kallades för snapphanar, anslöt sig. Båda sidor var lika stora kålsupare när det gällde att hitta på brutala och grymma metoder.

Snapphanarna hade en mycket god lokalkännedom och deras verksamhet var väl understödd av befolkningen som hatade de svenska trupperna. Snapphanarna kunde geografin i minsta detalj och kunde därför gömma sig på säkra ställen. Genom sin lokalkännedom vållade de svenskarna stora förluster. Svenskarna i gengäld, var mycket hårda mot lokalbefolkningen, gårdarna plundrades och i värsta fall kunde gården brännas ner och gårdens folk dödas om det visade sig att de hjälpte snapphanarna. När svenskarna kom ridande blev oron stor i byarna över vad som kunde hända.

Båstad kom att hamna i utkanten av kriget men vid danskarnas framryckning 1675 placerades en dansk grupp soldater i bygden. Men Båstad kom att drabbas av direkta krigshandlingar.

På hösten 1678 kom ett svenskt rytteri på omkring 140 man till Båstad under befäl av ryttmästare Wiising. På Båstads torg gjorde man halt. Från gästgiveriet i Viktoriagården rullades det ut fat med öl. Säkerligen var törsten stor och de stora öltunnorna tömdes. 

En mindre dansk trupp under befäl av Johan Ranzau hade fått reda på de ölstinna svenskarna på torget i Båstad. Tillsamman med snapphanehövdingen Eskil Nielsen med sina snapphanar, gick styrkan till anfall. Snapphanarna var väl hemmastadda i Båstad och de kunde smyga sig fram genom gatorna osedda.

Den svenska truppen kände sig säkra och hade inte ens satt ut någon vaktpost. Anfallet kom hastigt och överraskade svenskarna totalt, de hann inte ens dra sina vapen. Danskar och snapphanar anföll från alla håll. Ett femtital svenskar höggs ner och ett stort antal togs till fånga. De som överlevde och inte togs till fånga, flydde i all hast och lämnade sina hästar kvar på torget. 

Gränsdragningen – Skåne och Halland
Den 23 febr 1646 samlades från båda sidor ett antal män vid Storesjö, där Smålands, Hallands och Skånes gränser möts. ”Sedan vi hvars annans fullmakt hade öfersatt och förväxlat, då hafve vi strax i Herrans namn begynt rida och besigtiga Gräntzen emellan ofta bemälta Halland och Skåne och oss om desse Skääl och Råmärken förenat och förlikt, så at Gräntzen sålunda skall gå, hvilke ock af begge theras Majit:r Majit:r deras Successorer, Råd och Befallningsmän, tjenare och undersåtar härefter, så länge Halland är under Sverige och intill dess det ordentligen efter Pacternes innehåld kan Restitutet blifva; oryggligen hållas skall såsom följer”. 

Efter 100 år hade inget påtagligt hänt.  Efter alla svenskdanska krig ansåg myndigheterna att det var dags att återuppta arbetet att få en gräns markerad.

Lantmäterikontoret förrättade år 1749 med början den 17 april en s.k. ”avfattning utav Skåne – Hallandsgränsen”. Jämte lantmätare Jacob Kanter voro närvarande häradsskrivaren Olof Kjellman, kommendörkapten Berndt Hederstierna för Varagård och Axelstorp.” 

Förrättningen började vid havet. Alla enades om att erkänna Röeskall, en sten vid stranden, ”4 alnar bred på s. sidan, 6½ alnar lång s.o. och n.v. samt 7 kvarter hög på östra sidan”. Beträffande linjens fortsättning från Röeskall yppade sig olika meningar. Hallänningarna påstod, att gränsen gick rakt till Söveda knall (belägen intill villa ”Backen”, uppe vid järnvägen) och därifrån med en krökning åt väster till Lyaforsen. Emot denna gränsskillnad, som av förrättningsmannen själv ansåg ”tvetydig, uppvisade vederbörande från skånska sidan recta linia Röeskall till en punkt c:a 300 alnar åt s.o., varest lågo två jordfasta stenar 1½ alnar ifrån varandra; den södra var 1½ alnar och hög, den norra ¾ aln hög och 1 aln lång”

Den 5 maj 1778 samlades höga män och allmoge ”för rågångs uppgående” vid Röeskall. Närvarande var landshövdingarna i Kristianstads och Hallands län Gabriel Sparre och Salomon von Otter samt ett antal män av rang och börd. Även allmoge från båda sidor gränsen deltog. 

Även denna gång började förrättningen vid Röeskall. Hallänningarna accepterade inte Röeskall som utgångsläge utan ville få gränsen mer västerut och få rätt till den omtvistade arealen, 77 tunnland 12 kappland stor.  Enligt hallänningarna skulle ”den rätta Röskall ligga flera hundra alnar västerut”.

Båstadsmännen däremot yrkade att den östra stenen skulle förklaras vara ”mera lämpelig efter 1749 års beskrivning”. 

En ingående diskussion uppstod om vilken sten som ska utgör den första gränsstenen. Situationen räddades av von Otter som ”uppgaf ett Solent Document” över rätta gränsskillnaden – det var Kungl. Gränskommissionens brev daterat den 28 febr 1746.

Till slut kunde det fastställdas att den östra stenen skall vara Röeskall.  

”Alla dessa märken skola förses med Nummer och Åretal och nedsättas nu genast på thet thesse tvistigheter, hvilka nu med Herrar Landshöfdingarnas bifall och efter the säkraste anledningar man kunnat finna blifit förente, måtte ock i framtiden ega säkert bestånd” 

”Fastställd Rågång, blef slutligen i följe af 1646 och 1749 årens Documenter belefvadt och öfverenskommet, att then af Båstads Invånare uppviste Stenen Röeskall utgör ändmärke vid Hafvet derifrån Rågången åt Stenliden, åt Räfvehögen N:o 2. Sedan till Ladugårdshögen N:o 3,  hvarest litet knä blifver, men åter rät sträckning till Varegårds – eller Lyaforsen, emellan 2:ne Stenhällar, hvar bredvid  märket N:o 4 uppsättas”.

”Den 6 maj begynte röranläggningen vid Tjuvevadet, vilket allmänt erkännes hava sedan urminnes tider ägt detta namn. Där sattes, väster om åbädden, en hjärtsten med två visare. Den ene syftar åt Röeskall, den andre åt Stensliden”. 

I protokollet tecknades, ”att Röskall hade bort förses med visare och uteliggare såsom ett femstensrör. Men eftersom havet ibland svallar längre upp åt stranden, och då alltså inga stenar kunde där stå, lät man på stenen blott hugga N:o 1 och årtalet”. 

Stenen Röeskall ligger på stranden nedanför Hotell Rivieran. I stenen är det inhuggit No1 1778 samt S och H. På den västra sidan ett S för Skåne och på andra sidan ett H för Halland. Denna gränssten nr 1, är inte bara en gräns mellan Skåne och Halland utan utgjorde således även riktmärket för riksgränsen under åren 1645 – 1658. 

Nuvarande gräns
I dag går gränsen mellan landskapen Skåne och Halland på samma ställe som bestämdes vid freden i Brömsebro 1645. Däremot har gränsen mellan Hallands län och Skåne län flyttats längre österut, strax öster om E6 vid Östra Karup. Det innebär att Rivieran, Hemmeslöv och Östra Karup ligger i landskapet Halland men i Skåne län.

Scroll to Top