Tennis – den vita sporten och Mr. G

Tennisen kallades för den vita sporten under lång tid och det berodde helt enkelt på att de som tävlade alltid var klädda i vitt, något annat var otänkbart.

Kung Gustav V besökte Båstad under 17 somrar i följd. 15 av dessa tävlade han i tennis, men bara i dubbel. Det var en högtidsdag i köpingen dagen då kungen anlände. Kungen bodde på Skånegården under tennisveckan som gav god PR både för Skånegården som Båstad.

Den svenske kronprinsen Gustav, blivande kung Gustav V, son till Oscar II och drottning Sofia föddes den 6 juni 1858. (Drottningens namn förknippas med Sofiero och Sophiahemmet i Stockholm). I vuxen ålder blev han en synnerligen inbiten tennisspelare och introducerade sporten i landet. Som kung var han en lysande PR-människa för bad- och tennisorten Båstad. Inom tennisvälden kallades kungen för Mr. G.

För arvtagare inom det högre ståndet var en s.k. ”Le grand tour” en nödvändighet. Resan var allmänbildande och den unge mannen träffade prominenta och viktiga personer. Förnäma familjer med unga döttrar, skulle besökas för att finna en lämplig äktenskapskandidat. 

1878 – 79, gjorde kronprins Gustav sin Le grand tour i ett antal länder. Som resesällskap hade kungaparet utsett tre personer. Även i denna Le grand tour ingick uppdraget att försöka finna någon lämplig äktenskapspartner, tronföljden måste till varje pris tryggas. 

1879 besökte han England, där bodde han i fyra månader. Den engelska prinsessan Beatrice, dotter till drottning Viktoria, presenterades för Gustav som lämplig partner. För det svenska kungahuset hade ett sådant äktenskap varit synnerligen fördelaktigt och ståndsässigt, men så blev det inte. Från Gustavs sida blev det kalla handen. Ingen kärlek under denna englandsvistelse, men däremot något annat som Gustav fastnade för.  Han lärde sig både att spela bridge och lawntennis. Han blev Sveriges förste tennisspelare och med tiden landets äldste.

Väl hemkommen fick han sina vänner att spela tennis som kom att bli en stor sport inom den högre societeten. Den första banan anlades på Skeppsholmen. Det var en enkel grusplan som inte uppfyllde några större krav, men det spelade ingen roll, spelarna hade hjärtans roligt. Till Skeppsholmen anslöt sig allt mer sjöofficerare. De som såg detta märkliga, stolliga och fåniga spel, kunde inte förstå hur vuxna människor kunde finna nöje i att springa omkring och slå på en boll med ”slagmattor”.

Med tanke på banans läge kom många sjöofficerare att intressera sig för något helt nytt – lawntennis. Krav ställdes på fler banor och framför allt bättre. Kronprinsen trädde in ekonomiskt och fick dessutom igenom olika hallbyggen i Stockholm. Allt fler kom att ansluta sig till denna sport som i princip var ett hystande med en boll fram och tillbaks. Dock utvecklades tennisen mycket snabbt och tävlingar arrangerades. För att få en internationell prägel på tävlingarna gjorde kronprinsen mycket för att få hit utländska spelare. Utöver allt han gjorde inom sporten, måste nämnas att han var grundläggare till Kungliga Tennishallen i Stockholm.

Det får nämnas att redan 1879 hade hovstallmästaren Eduard Sager på sin gård  Ryfors (vid gränsen mellan Småland och Västergötland) anlagt en tennisbana. Sager kom med tiden att bli en mycket duktig tennisspelare. 

Allt fler anslöt sig till tennissporten och 1884 skrevs de första spelreglerna som var hämtade ur de engelska. 1888 skrevs reglerna om som fastställdes av lawntennisförbundet.

Kronprinsen lawntennisklubb bildades 1896 med kronprinsen som given ordförande. Intresset för tennis växte och antalet medlemmar i kronprinsens klubb uppgick till 198 i slutet av 1890-talet. 

Efterhand anordnas ett antal klubbtävlingar och tävlingsverksamheten utvecklades. 1904 arrangerade Sverige europamästerskapet i tennis. Kronprinsens lawntennisklubb stod som organisatör för detta mästerskap. 

”Tennispaviljongen å Kungliga Djurgården” blev färdig 1900. Det var en storslagen och vacker byggnad som kom att betyda mycket för tennisen. Den blev dyr, 200 000 kronor kostade byggnaden men så fanns det nymodigheter . Bl.a. duschar med både varmt och kallt vatten. 1910 flyttades paviljongen till Östermalms idrottsplats som blev en kostsam flyttning.

1919, året efter freden, var förhoppningarna stora att kunna uppta internationella tävlingar i Stockholm, men som dessvärre grusades. Tennispaviljongen å Kungliga Djurgården, som den fortfarande kallades, lades i aska natten mellan den 7 och 8 mars 1920. Många spelare sörjde och hade dessutom förlorade mycket värdefulla saker som de förvarade i paviljongen. Med vemod syntes kungen gå och söka bland spillrorna. 

Den tennisintresserade kronprinsen lyckades även att få sin far – Oskar II – ut på tennisbana med tennisrack i handen, men någon större spelare blev han aldrig.

På Särö – mellan Göteborg och Kungsbacka, hade göteborgare med fet plånbok byggt sina sommarhus. 1874 hade några av dessa hade varit i London och kommit i kontakt med lawntennis och förde spelet till Särö. 1884 hade en tennisbana kommit till på ”Prytzens äng” vid ångbåtsbryggan och där höll göteborgarna till. 

Varje sommar tillbringade Oskar II i Marstrand, dit reste han med sin lustjakt Drott. Kungen kunde då och då lägga till vid bryggan i Särö för där höll man på med tennis och vackra damer fanns där.  Det kan tänkas att kungen talade om detta för sin son att på Särö spelar man tennis. Var skall sleven vara om inte i grytan, så kronprinsen for till Särö. 

1903 utlystes tävlingen ”Öppna single för gentlemän”, givetvis efter engelskt mönster. Kronprinsen deltog i ett stort antal tävlingar under Särös tennisveckor. Särö blev hans tennisort innan Båstad tog över.

För att återgå till hur kung Oskar spelade tennis framgår detta av följande. En dam av börd var engagerad åskådare då kungen spelade och som efteråt utbrister. ”Oh, så vackra lyror Ers Majestät slog.” 

Efter Oscar II:s död fick den nya kungen mindre tid för tennis. De nya plikterna måste gå före och krävde allt mer. Hans intresse för tennis minskade inte och nog blev det någon tid över för tennis.

När väl tennisen fått fotfäste i Stockholm spreds tennisintresset söderut i landet. I Lund blev tennisen synnerligen populär inom det högre ståndet med god ekonomi. Troligtvis var det badgäster från Lund som besökte Båstad som introducerade tennisen där. Omkring 1880 började man spela tennis som en sällskapslek på gräsmattan vid det gamla badhuset, storleken var av mindre betydelse. Damerna i fotlånga klänningar, högt i halsen och en bredbrättad hatt. Herrarna i vit kostym, krage, kravatt och halmhatt. Detta spel var societeten förbehållen. 

I samband med att ingenjör Ludvig Nobel kom till Båstad 1905 och började bygga upp sin bad och turistanläggning, förstod han tennisens betydelse för att aktivera badgästerna. 1907 byggdes en cementbana och en tennisklubb bildades.

Till Båstad kom tennisspelet på allvar när riktiga banor anlades, spelet utvecklades och mindre tävlingar anordnades. Troligtvis lades ”Svenska Mästerskapet i Tennis” till Båstad 1925.

De tennisbanor som fanns var cementbanor som inte gillades av tennisspelarna. Det ställdes mer och mer krav på att få s.k. mjuka banor – en-tout-cas-banor. Nobel hade ett antal gånger gjort framställan till municipalstämman om nya banor men från det håller fick han inget gehör.

1928 köptes magasinet och byggdes om och fick namnet Skansen och ingick i tennisanläggningen. 1933 blev stenläktaren i söder klar och kom att utgöra ett vackert inslag i anläggningen. Ombyggnader har sedan dess skett i omgångar under årens lopp till dagens CenterCourt. 

1928 besökte Gustav V Trollenäs slott. Detta besök sammanföll med tävlingsveckan i Båstad. Nobel ringde upp kabinettskammarherre af Ugglas och undrade om möjligtvis kungen kunde komma till Båstad för bese en tennismatch. Svaret var jakande och en dag bestämdes. Den stora dagen började dåligt – det ösregnade. Stämningen var förståligt nog inte i topp. Tävlingsledningen deppade och regnet bara fortsatte. Då ringer det från Trollenäs. Här börjar det spricka upp. Kungen själv lär ha sagt ”Jag kommer om en timma, jag vill inte göra er ledsna.” Kan man tänka sig, regnet upphörde och blå himmel visade sig över Båstad. Med kungen som åskådare blev dagen en fullträff.

1929 kom kungen tillbaks som åskådare. Nobel tog då modet till sig och ställde frågan om kungen skulle vilja tävla året därpå. Till stor glädje svarade kungen: ”Ja, jag lovar dig att spela här nästa år, om jag inte är för gammal då.” 

Nobel visade ett par tänkbara rum på Skånegården. Även en säng med ”de rätta måtten” (kungen var lång) kommer att beställas. Så visade Nobel den tänkbara matsalen på Strand. Då lär kungen har yttrat: ”Nej, i den där konsthallen vill jag inte äta. Jag vill sitta så jag kan se havet och även lite folk”.

Sommaren 1930 kom kungen till Båstad för sin första tävling i Båstad. Mr G var inte för gammal, det blev totalt 15 tävlingssomrar i rad.

Från och med sommaren 1931 smyckades stationen med flaggor och kungligt namnschiffer tillverkat av båstadsnejlikor.

I början spelades det på cementbanor som kunde bli mycket hala om de var blöta. Kungen ställde aldrig några krav på något utom i ett fall, banorna skulle vara torra, men så hände det som inte fick hända. Det hade regnat lite och banan som kungen skulle spela på var något blöt, men som dock accepterades. Om det var en hal fläck eller något annat som var orsaken är osäkert. Kungen föll hastigt baklänges och slog sig ordentligt, skrapade sönder armbåge och händer. Men inte värre än att matchen kunde fortsätta.

Detta hände på finaldagen 1932 och på kvällen när kungen tog farväl, var han märkbart påverkad med ett stort bandage. Skadan hade inflammerats med en påföljande svår varbildning i handen.

Året där på lovade han att återkomma eftersom det planerades för att lägga om banorna. Nobel hade under en tid arbetat för att cementbanorna skulle läggs om till mjukbanor och framfört sina synpunkter till municipalnämnden, men inget hände.

1934 planerades för en stortävling året därpå. Nobel fick klart för sig att någon tävling blir det troligtvis inte med cementbanor. Han gjorde en ny framställan till nämnden som bordlade frågan. För Nobel blev bordläggningen en stor besvikelse. Det var viktigt att snarast möjligt komma igång med arbete om banorna skulle vara klara 1935. 

Han ilsknade till och skrev till Båstads municipalnämnd och stämma. Han påminde om hur mycket han gjort för kommunen och räknade upp en lång rad åtgärder han gjort. Han avslutar brevet med att om det inte blir nya banor kommer all tävlingsverksamhet att läggas ner eller så flyttar han anläggningen längre västerut till sjötorpsområdet och ”då går samhället miste om nöjesskatten som under de senaste åren tillfört samhället högst betydande medel”.  

Kanske kungens missöde på tennisbanan 1932 bidrog till att banorna lades om.

Året därpå revs de båda cementbanorna upp och ersattes med två ”en-tous-cas” och detta tillfredställe kungen som anmälde sig på nytt för tävling.

Under kungabesöken lades sommarkonseljerna till Båstad som hölls på Skånegården. Eftersom regeringen kom till Båstad och deltog i konseljerna uppmärksammades detta. Att kungens konseljer lades till Båstad blev en god PR för kommunen. Även under krigsåren genomfördes sommarkonseljerna utan någon större polisinsats. 

Det har berättats att 1936 kom stadsminister Per Albin Hansson till Båstad på semester, samma tid som tennisveckan. Per Albin åt på Strand, på samma ställe som kungen, några bord från varandra. På bådas kuvert stod ett glas rödvin, de hade samma smak. De båda herrarna träffades då och då och skämtade om alldagliga ting. Det fanns en stor vänskap mellan kungen och regeringschefen och dessutom trivdes de tillsammans.  

Kungen tävlade enbart i dubbel och var ingen spelare av dagens tennis. Dåtida tennis och dagens har väldigt lite gemensamt. Även om inte kungen tillhörde toppeliten med hårda slag, spelade han mycket smart. Enligt utsago var han mycket taktisk i sitt spel och bäddade därför till många segrar. En sak kan vi vara överens om, Gustav V har betytt oerhört mycket för svensk tennis och för Båstad. 

Kung Gustav V – Mr G tävlade i Båstad 1944 för sista gången, då 86 år gammal. Han avled den 29 okt 1950.

En dag då kungen kommer till Båstad 
Den stora dagen närmar sig då kungen skall komma med tåg. Inget får klicka, allt måste fungera oklanderligt. Stationsområdet har snyggats till ordentligt. Stationsbyggnadens målning har förbättrats och det har städats in i varje vrå. Rabatterna måste vara välrensade och blommorna ska stå i sin fulla prakt. Flaggor och kungliga emblem har satts upp. Allt måste vara till sin fulländning för att ta emot den höga gästen. Stationsområdet är i sin fulla prydnad, vackrare än så här kan det inte bli och säkerligen kan ingen annan station visa något liknande. Alla går i spänd förväntan.  Många är stressade och nervösa. Hur ska det gå? Det är många som möter upp för att möta och se kungen på nära håll, både bofasta och badgäster, alla väntar otåligt.

Så anländer tåget med den kungliga blå vagnen. På vagnsdörren sitter det stora kungliga emblemet med den kungliga kronan. Kungens bil, utan någon registreringsskylt utan endast en stor kunglig krona, med chaufför Fält vid ratten finns redan på plats i Båstad för att möta upp vid stationen. 

Detta är en stor dag i Båstad. Många är de som möter upp vid stationen, alla välklädda på sitt sätt. Barnen är vältvättade och småpojkarna vattenkammade, alla i sina nya fina kläder, kanske examenskläderna och många har små pappersflaggor i sina händer. Förväntningarna är stora. Där finns Ludvig Nobel, landshövdingen, landsfiskalen, polisen, den kommunala ledningen och naturligtvis stationsinspektorn, män av rang och betydelse. De som inte har uniform med guldgaloner för att visa sin ställning i samhället, får istället visa sin höga ställning med en hög hatt.

Stationspersonalen kan sin sak och sitt jobb, de ser till att kungens vagn stannar mitt framför den öppna vänthallen, där den röda mattan är utrullad. Dörren öppnas och ut kliver kungen synnerligen välkläd i elegant kostym.  Majestätet går på den röda mattan, småvinkar åt alla håll när han i stilla mak går genom folkhavet. Folket hurrar, män av dignitet ser nervösa ut, gummorna niger och alla är så glada så. Sommaren i Båstad och på Malen står inför sin höjdpunkt, solen skiner och vädret är vackert.  Badgästerna har kommit och varje litet rum är uthyrt. Restaurangerna har välfyllda dansaftnar. Alla är nöjda och belåtna.

Den kungliga bilen åkte med sin höga gäst till Skånegården där kungen alltid bodde i en speciell kungavåning. På Strand, som då var Skånegårdens restaurang fanns en speciell matsal för det kungliga sällskapet. Det sägs att kungen var snabbätare och ingen fick äta efter det att kungen avslutat sin måltid. Många var långt ifrån mätta när kungen bröt upp och lämnade matsalen. Resolut återvända den kungliga uppvaktningen och fortsatte måltiden, med tiden blev alla mätta och belåtna. När man ser bilder av kungen förstår man att Hans Majestät inte var någon storätare, det var väl därför måltiderna var snabbt var avklarade. Säkerligen var det brådskande för Mr G att komma till tennisbanan. Där kunde det ju hända saker som inte Mr G kunde missa, hans intresse för tennisen var mycket stort.

När Mr G spelade var publikintresset synnerligen stort. Många kom för att se, inte så mycket av tennisspelet, men däremot att få se Sveriges regent, kung Gustav V. Dagen till ära var många uppklädda i sina bästa kläder, fina klänningar och mörka kostymer som utgjorde stor kontrast till alla färgglada sommarkläder.

Varje sommar under 15 år varade det kungliga besöket i c:a 10 dagar. Samma dag som tennistävlingarna avslutades lämnade kungen Båstad. Ankomstscenen kunde i princip spelas baklänges. 1937 fick dock den kungliga avresan ske på ett något annorlunda sätt. Efter det stora skyfallet i juli 1937 hade bron över Ilabäcken (vid Apoteket, eller Systembolaget om ni så vill) mer eller mindre spolats bort. Ingen bil kunde passera. Bron lagades provisoriskt med plankor som vattnet rann över. Till fots gick det att passera Ilabäcken, dock icke torrskodd. För de som måste passera utan att bli våta om fötterna fanns stadiga män som på breda ryggar bar personer fram och tillbaks. För att kunna komma till järnvägsstation måste kungen passera bron och fick således använda sig av samma ”transportsätt”. En kraftig man fick det hedersamma uppdraget att bära majestätet över den strida Ilabäcken, balanserade på ett par gungande plankor, till en väntande bil.  Ja , så sades det, vem vet om det är sant, men det är inte otroligt. 

Detta avskräckte inte kungen, för året därpå var han åter på tennisbanan i Båstad.

Kungens vistelse i Båstad har givetvis rönt stor uppmärksamhet till glädje för orten. De många kungliga besöken i Båstad lade även grunden för otaliga historier om kungen – både sanna och osanna.

Till Malen kom tennis några år in på 1900-talet. Societetsbyggnaden var klar 1905 och ett par år senare var en gräsbana anlagd i anslutning till societetsbyggnaden. Denna gräsbana lades sedermera om till en cementbana. Vid varmbadhuset, som låg i hörnet Havsbadsvägen/Strandpromenaden, anlades två grusbanor. Dessa banor är för länge sedan upprivna och marken är bebyggd med bostadshus.

Utöver de banor som finns i tennisstadion finns Drivananläggningen, en tennisanläggning med 6 inomhusbanor och 12 utomhusbanor.

Namnet Drivan kommer av att där tidigare låg Hallandsåsens Driverier – en stor och berömd nejlikodling. Här får omnämnas att segrarinnan i Båstadveckans damsingel erhöll som pris en bukett nejlikor under ett år, varje vecka hemsänt till sig. Det är väl inte helt osannolikt och tro att segrarinnan blev trött på alla dessa nejlikor efter ett år.

Vissa delar av det jag skrivit om kungen är hämtat ur boken ”Sådan är han Mr. G”, utgiven 1938. 
Bokens författare är av Ingvar Garell som under 17 år tillhört kungens inre tennisvänner. Således har författaren följt kungen under många år och kommit i nära kontakt med honom. Dessutom var kungen noga med att allt i boken skulle vara korrekt återgiven, det sägs att kungen kontrollerade vissa delar av innehållet.
Det har framkommit i andra sammanhang om kungen som är i strid mot bokens innehåll. Jag anser emellertid att de uppgifter om kungen som finns i boken är de mest trovärdiga och jag har därför använt dessa i denna tennisberättelse.
Kungen vänskap med författaren Ingvar Garell framgår av följande. Efter Kings cup 1937 bjöd kungen på middag på slottet dit Garell var inbjuden. Han sade då till sin vän Ingvar: ”Du ska tänka dig, Ingvar, jag går snart in i mitt åttionde år men jag skall försöka fortsätta att spela tennis, så länge jag lever, fast du tycker förstås, att jag är en gammal gubbe som borde slutat för länge sedan”.